När Viggo kom till världen!

Hela söndagen gick jag runt och hade värkar, de var ganska regelbundna men tyvärr inte så starka. Gick och hoppades på att ha mer ont, jag ville så himla gärna att det skulle vara igång! När klockan var runt 15 åkte vi till M föräldrar och där tyckte jag att värkarna tilltog, ringde därför till förlossningen för att höra vad dom tyckte. Jag hade Rosas ord i bakhuvudet hela tiden, att andra gången kunde det gå riktigt fort!
De tyckte att jag kunde avvakta lite, dom hade dessutom väldigt mycket att göra, de hade börjat få säga till folk att de fick att åka till andra sjukhus. (dock inte till oss som bodde i Uddevalla och trollhättan som tur var)

Vi lämnade I hos farmor o farfar och åkte hem och åt lite mat. När klockan var 17,30 kände jag att nu kan det fasen inte vara långt kvar, värkarna var riktigt starka!
Vi bestämde oss för att åka in, det värsta som skulle kunna hända var att de skulle skicka hem oss, och det kunde det ju vara värt med tanke på att föda i bilen inte kändes aktuellt..

Vi kom in 18 och då var jag öppen 4 cm. Fick ett eget rum och började med att bada. Det gjorde jag sist gång och det tyckte jag var så himla skönt. Jag låg i badet i nästan en timme men eftersom jag inte kunde ha på mig en (kommer inte ihåg vad det heter, sån som gör att man ser när värkarna kommer) Jag hade lustgasen i kanske två värkar, sen kräktes jag av den och bestämde mig för att jag skulle lägga mig i sängen istället.. Jag hatar verkligen att spy! Nu såhär i efterhand kanske det hade varit bättre, än att välja bort den helt och hållet, det gjorde ju trots allt vääldigt ont!

När jag frågade om de smärtstillande jag tidigare tackat nej till tyckte hon att jag klarade mig så bra utan och om jag kände att det kunde gå bra ändå var det bra om jag lät bli. Det skulle gå fortare och vara mer effektivt. Det tyckte jag kändes okej, fort och effektivt lät bra :-)
Jag hade lovat mig själv att jag skulle aldrig säga att "Nu vill jag inte mer" eller "Jag klarar inte mer" men det gjorde verkligen sååå jäkla ont! Jag kan inte minnas att det gjorde så ont sist. Vilket ioförsig är tur, att man glömmer ganska snabbt menar jag.. Jag hann nog bara ligga där i ca 1-1 1/2 timme innan lilla Viggo kom till världen! Även om jag självklart var världens lyckligaste just då så kände jag mig ganska tom... jag hade ju haft så jäkla ont och nu var det äntligen över.. Det jag kände just då var nog lättnad. Men han var såå fin! Och en liten kille :-) Självklart hade jag varit minst lika glad och lycklig om det hade varit en liten tjej, bara det var friskt! Men jag ska inte sticka under stolen med att jag hemskt gärna ville ha en liten kille..

Nu såhär nästan en vecka senare, när man hunnit smälta allt, känns det så underbart att få ha varit med om allt detta! Visst, jag sa innan förlossningen att inför den kändes den "spännande och mysig" och det kanske var lite fel ord, men ändå, måste jag säga, att det var nästan så... Jag hoppas att alla nån gång får vara med om detta fantastiska! För det är det verkligen.. Helt underbart till och med!
Nu är vi verkligen en riktig liten familj, jag, min Älskade och våra två underbara barn, Ida och Viggo! All min Kärlek!!